En liten berättelse om HCM på Norsk skogkatt…

Vi har pratat lite med Ingegerd Johansson, som skaffade sig sin första skogkatt 2001 och så småningom även sitt stamnamn, S*Garprikets. Anledningen till vår lilla pratstund var att vi var lite nyfikna på hur hon ser på sjukdomen HCM då hon har fått följa den på minst önskvärda sätt, nämligen genom att några av hennes katter har drabbats.

Hur började då det hela?
Ingegerd berättar att hon via sin mentor och väninna Lisbeth Lindell (S*Sir Maxwell's) hade fått information om HCM och Lisbeth i sin tur kände Anna-Maria Johansson (S*Jappcoon's MCO) som var involverad i Maine Coon-kattens hälsoprogram. Vissa helgdagar i månaden anordnar man testdagar för HCM hos Torkel Falk ii Helsingborg och Ingegerd och Lisbeth beslöt sig för att börja testa sina katter hos honom. Första gången var i november 2004 och Ingegerds fyra äldsta katter testades som normala utan tecken på HCM.

"- Året efter, i oktober 2005, skulle jag testa Eevee, Adriano och April för första gången. Jag körde glad i hågen de dryga 30 milen till Helsingborg och just då kändes det mera som formalia. Jag skulle ju bara hämta pappren på att alla var ok... Men jag kunde inte ha haft mera fel!

Alla tre, mor, son och dotter hade alla onormala hjärtan. Slaget kom som en blixt från klar himmel!" Ingegerd känner Eeves norska uppfödare väl, och de har än idag mycket bra kontakt, och det fanns absolut ingen förvarning på testresultaten. Vad man visste då fanns inga konstigheter bakåt i denna helnorska linje. Ingegerd stod ensam, 30 mil hemifrån och hela jorden rämnade! Alla tre katterna hade onormala papillarmuskler och förhöjda värden, och de blev alla tre klassade som equivocal.

"- Hemma hade jag en kattunge som redan var bokad till avel efter April (Peter Pan), men den bokningen hävde jag och han är kvar hemma. Adde och April hade båda hunnit få kullar efter sig så det första jag gjorde var att meddela alla berörda, och det var inga roliga mail och telefonsamtal att genomföra. Men alla tog denna tråkiga nyhet förvånansvärt bra och de flesta visade mer omtanke om MIG än de var oroliga för sina katter, vilket jag idag känner stor värme och tacksamhet för." berättar Ingegerd.

"Eevees uppfödare i Norge har hela tiden varit fantastisk och gjort allt hon har kunnat. Hon har tagit över Torkel Falk som har testat katterna i Stavanger, och när det gjordes fann man att Eeve's farfar också har HCM. Tyvärr är mellanledet, Eeve's pappa inte testad, vilket är otroligt synd eftersom det hade kunnat hjälpa oss att visa på arvsgången. Vi vet alltså idag att i just mina katters fall går HCM-generna tillbaka till äldre katter i Norge. När detta kom upp, drog man sig till minnes där att det visst hade funnits besläktade katter som dött plötsligt på 90-talet, men man hade antagit att de dött i FIP eftersom inga obduktioner gjordes.

Ingegerd har sedan dess fortsatt att testa sina sjuka katter varje år, numera hos Anna Tidholm på Albano i Danderyd av praktiska skäl, för att följa hur sjukdomen utvecklas och idag har alla fyra (Eeve, Adriano, April och Peter Pan) passerat gränsvärdena för HCM, dvs 0,55cm. Eeve och April som fick sin diagnos först har behandlats med betablockerare i över ett år och deras värden har blivit mycket bättre.

"Adriano och Peter Pan påbörjade sin medicinering hösten 2007 och vi får se vid nästa års test om det kommer att hjälpa även på dem. Dock vill jag poängtera att alla mina katter med HCM mår förträffligt och har idag inga som helst besvär av sin diagnos. Jag är dock medveten om att medicineringen inte är kliniskt testad och det finns delade meningar om eventuella biverkningar, vi är lite av försökskaniner, men jag känner stort förtroende för min veterinär och detta får vara vårt bidrag till forskningen." säger Ingegerd.

Idag har flera katter i linjen testats, och det finns exempel på en katt med samma pappa som Eevee som har testats normal vid två tillfällen, men som vid test efter 5 års ålder nu är equivocal och visar en långsammare utveckling än på just mina katter. Av de avkommor som fötts från mina katter har ett par testats equivocal medan andra har testas helt normala vid flera tillfällen. Som det ser ut idag så verkar det stämma ganska väl med 50% nedärvning. Hur framtiden ser ut för mig, mina katter och avkommor vet vi inte, det får visa sig efter hand."

Ingegerd har hela tiden varit öppen med att hennes katter har drabbats av HCM, har det då påverkat hennes anseende som uppfödare?
Det är svårt att riktigt veta... för mig var det självklart och ingenting jag ens funderade över. Från de som är riktigt insatta i HCM-frågan får jag många gånger sympatier, men i det stora hela har jag mest mötts av tystnad. Det är många gånger jag känt mig väldigt ensam och frustrerad över att så få har velat prata om det. Jag upplever att det fortfarande finns något slags tabu att prata öppet om HCM bland uppfödare och ibland känner jag att frågan upprör och tom väcker ilska, något jag har mycket svårt att förstå. Jag har inte haft någon jättestor efterfrågan på kattungar efter att detta hände, men det beror kanske lika mycket på en allmänt sviktande marknad. Men visst tror jag att mitt namn kan förknippas med sjuka katter och vet inte vederbörande vad det handlar om finns ju risken att någon tror att jag säljer sjuka katter än idag...

" Många kritiska röster säger att HCM-testen inte är tillförlitliga, och jag frågar Ingegerd hur hon ser på det? Hon tycker att de som för fram den dåliga tillförlitligheten som argument är oftast okunniga om vad HCM egentligen handlar om och hur testningen går till.
"- Människor har en tendens att bara höra vad som passar in i deras värld. Vill man inte testa, tycker att det är dyrt och besvärligt och inte känner till några fall i bekantskapskretsen är det så lätt att ta till det argumentet för att slippa engagera sig. Men HCM finns, antingen vi vill det eller ej och har funnits hos våra katter länge utan att vi vetat om det. Forskningen är fortfarande i sin linda, vi har bara känt till den här sjukdomen på skogis sedan 2004, men ändå har vi redan kommit en bit på väg mot gåtans lösning. HCM-test är det enda verktyg vi har, så vi har inget val. Om det är så som forkningen visar på, att upp till 5 av 100 katter dör i en ärftlig hjärtsjukdom, ibland under svåra plågor efter blodpropp eller vätska i lungorna - är det inte vår förbaskade skyldighet som uppfödare att försöka göra något åt det? Vem ska annars göra det? Ska vi bara sitta och titta på nu när vi vet om att den finns? Jag blir så upprörd när jag pratar med människor och inser att det finns uppfödare som själva faktiskt har haft både en och flera katter med HCM men som ändå inte testar sina andra katter! Det finns bara en väg att gå och det är via scanning. Om alla hjälps åt kan vi snabbare komma mycket längre..."

Vi på Skogisen vill tacka Ingegerd för att hon hade tid och lust att svara på våra frågor och dela med sig av sina erfarenheter samt önskar lycka till i framtiden!